Medan de prommenerar omkring i snön frågar Hobbe, Kalles uppstoppade tiger:
- Har du några nyårslöften i år?
Kalle svarar:
- Nej, jag är perfekt precis som jag är. Varför ska jag ändra mig? Tycker istället att det är hög tid att världen börjar anpassa sig efter mig, jag förstår inte varför jag ska göra alla förändringar häromkring. Om det krävs löften inför det nya året säger jag bara att det får vara upp till alla andra, inte mig, jag behöver inte bli bättre. Alla andra behöver det däremot.
Han tar ett andetag och frågar sen:
- Hur gör du? Ger du några löften?
Hobbe svarar med sin uttryckslösa blick:
- Jo jag hade beslutat mig för att inte vara så känslig och bli så kränkt av den mänskliga naturen. Men jag tror jag har sumpat det redan.
tisdag 27 december 2011
lördag 17 december 2011
Den stora julkonfrontationen
Är du en sån som har problem med dina släktingar?
Julen blir alltid en plåga just för att du måste träffa dom?
Här kommer några tips för att undvika jobbiga diskussioner och konfrontationer under denna glädjens högtid.
1) Undvik samtal som leder till konflikt eller diskussioner - politik, religion, etc. Du vet vad de tycker. Engagera dig inte.
2) Var realistisk i dina förväntningar. Du kommer inte att kunna förändra din familj. Arbeta på din reaktion på dem istället.
3) Fokusera på det positiva. Till exempel kan farbror Kalle vara irriterande när det handlar om att kritisera regeringen men han har ett hjärta för välgörenhet. Prata därför med Farbor Kalle om välgörenhet.
4) Sätt gränser. Tillåt ingen form av missbruk eller hatiskt beteende och har en flyktplan om det behövs.
5) Engagera dig i en släkting som du tycker om. Håll dig nära den personen och fokusera dina samtal med honom/henne.
6) Ta en time-out om du behöver det. Gå till ett annat rum, ta ett djupt andetag, och tänk glada tankar. Förlåt dem som sårar dig.
7) Skratta så mycket som möjligt! Berätta roliga historier och familjeanekdoter och fokusera på de positiva stunderna släkten haft tillsammans.
Med detta i handväskan kan du känna dig bättre förberedd på julens negativa överraskningar, och helgen som ligger framför blir godare än nånsin förut.
Julen blir alltid en plåga just för att du måste träffa dom?
Här kommer några tips för att undvika jobbiga diskussioner och konfrontationer under denna glädjens högtid.
1) Undvik samtal som leder till konflikt eller diskussioner - politik, religion, etc. Du vet vad de tycker. Engagera dig inte.
2) Var realistisk i dina förväntningar. Du kommer inte att kunna förändra din familj. Arbeta på din reaktion på dem istället.
3) Fokusera på det positiva. Till exempel kan farbror Kalle vara irriterande när det handlar om att kritisera regeringen men han har ett hjärta för välgörenhet. Prata därför med Farbor Kalle om välgörenhet.
4) Sätt gränser. Tillåt ingen form av missbruk eller hatiskt beteende och har en flyktplan om det behövs.
5) Engagera dig i en släkting som du tycker om. Håll dig nära den personen och fokusera dina samtal med honom/henne.
6) Ta en time-out om du behöver det. Gå till ett annat rum, ta ett djupt andetag, och tänk glada tankar. Förlåt dem som sårar dig.
7) Skratta så mycket som möjligt! Berätta roliga historier och familjeanekdoter och fokusera på de positiva stunderna släkten haft tillsammans.
Med detta i handväskan kan du känna dig bättre förberedd på julens negativa överraskningar, och helgen som ligger framför blir godare än nånsin förut.
torsdag 17 november 2011
Bilder från världens lägsta punkt
Att titta på bilder från semestern är nästa lika njutbart som att vara på plats, som att uppleva resan igen, och igen, och igen.
Vi fick en underbar vecka och barnen hade klarat sig bra här hemma. Varför inte göra en sån resa varje år? Det är något vi överväger starkt för närvarande.
måndag 31 oktober 2011
21-årig bröllopsdag stundar
Tänk. Efter alla dess år. Nu äntligen!
Efter 21 års äktenskap, 7 barn, 5 olika bostäder, 15 olika jobb, 16 olika bilar, 127 födelsedagar, 21 katter, 1 hund, 6 kaniner, 2 hästar, ett 50-tal höns.
Genom ombyggnader, tillbyggnader och nybyggnader, julmiddagar, påskmiddagar, en studentfest, grillmiddagar och en rad fattigmansmiddagar, en oändlig massa fikastunder framför tv:n, frukostar i sängen och i köket.
Efter en mängd utflykter, baddagar, picknickar och shoppingsturer.
Genom orostider då räkningarna var mer än lönen, då Gudrun slog ut elen i sex dagar, och Per i fyra dagar.
Genom magsjuka, migrän, vattenkoppor, öroninflammationer och nattvak.
Genom väntan på att han skulle komma hem från långa arbetsresor.
Genom svåra sorger och stora förluster, genom enorm glädje och stora gåvor, genom relationer som brustit och nya som växt sig starka.
Genom slitningar, prövningar och besvär och genom en oövervinnerlig kärlek som hållit i alla dessa år, ska vi äntligen, ÄNTLIGEN! få återvända till platsen där vi möttes den 15 juni 1990, för att fira vår 21-åriga bröllopsdag.
Tillbaka till oasen i öknen, till den grönskande vildmarken, till vattenfallen i dalgången, där kärleken tändes och romantiken flödade. Där vi sov under stjärnorna och drömde: om familj med många barn, om hus, om lycka och trygghet.
Och nu, nu äntligen kan vi åka.
Och vi har redan konstaterat att alla våra drömmar slog in.
Du som känner igen platsen och kanske till och med har varit där, får ge en vink till mig!
Efter 21 års äktenskap, 7 barn, 5 olika bostäder, 15 olika jobb, 16 olika bilar, 127 födelsedagar, 21 katter, 1 hund, 6 kaniner, 2 hästar, ett 50-tal höns.
Genom ombyggnader, tillbyggnader och nybyggnader, julmiddagar, påskmiddagar, en studentfest, grillmiddagar och en rad fattigmansmiddagar, en oändlig massa fikastunder framför tv:n, frukostar i sängen och i köket.
Efter en mängd utflykter, baddagar, picknickar och shoppingsturer.
Genom orostider då räkningarna var mer än lönen, då Gudrun slog ut elen i sex dagar, och Per i fyra dagar.
Genom magsjuka, migrän, vattenkoppor, öroninflammationer och nattvak.
Genom väntan på att han skulle komma hem från långa arbetsresor.
Genom svåra sorger och stora förluster, genom enorm glädje och stora gåvor, genom relationer som brustit och nya som växt sig starka.
Genom slitningar, prövningar och besvär och genom en oövervinnerlig kärlek som hållit i alla dessa år, ska vi äntligen, ÄNTLIGEN! få återvända till platsen där vi möttes den 15 juni 1990, för att fira vår 21-åriga bröllopsdag.
Tillbaka till oasen i öknen, till den grönskande vildmarken, till vattenfallen i dalgången, där kärleken tändes och romantiken flödade. Där vi sov under stjärnorna och drömde: om familj med många barn, om hus, om lycka och trygghet.
Och nu, nu äntligen kan vi åka.
Och vi har redan konstaterat att alla våra drömmar slog in.
Du som känner igen platsen och kanske till och med har varit där, får ge en vink till mig!
torsdag 29 september 2011
Kiss- och bajsåldern
Lilla Loppan är väl som fyraåringar är mest. Men som nummer sju i raden av barn börjar man nog bli lite trött på en viss del av den här perioden i livet. Kan du gissa vad jag pratar om – jo den beryktade Kiss- och bajsåldern.
Ack ja. Allting kretsar kring detta just nu. När vi var på biblioteket för några veckor sedan plockade jag upp en bok som jag genast la tillbaka på ett dolt ställe. Den föreställde en stor glad och ful kanin med stora tänder och boken hette…ja, just det, Bajs. Men kan du tro, två minuter senare fick Loppan tag på den och sa direkt:
- Den här boken vill jag ha.
Och då visste hon inte ens vad den hette.
Och när hon väl fick höra sagen blev hon generat, glatt förtjust.
Häromkvällen kunde hon inte somna. Sprang upp och ner ur sängen, ut och in i rummet, med alla möjliga ursäkter och förklaringar och önskemål. Till slut kom hon på.
- Jag måste bajsa.
In på toa, där hon började pyssla med lite av varje, tills storasyster kom in och undrade vad hon höll på med.
- Jag måste bajsa, ju.
- Men gör det då!
Och så satte hon sig på toan och började pressa på. Inget kom. Hon tog i och tog i, men utan resultat. Till slut började hon bli irriterad på att toabesöket verkade bli lönlöst och utbrister stönande:
- KOM IGEN NU DÅ DIN BAJSFEGIS!
Men han kom inte ut. Och Loppan fick lägga sig och invänta Bejsfegisen till nästa dag.
tisdag 27 september 2011
Ålderstecken
En del folk går igenom ålderskriser, andra går obesvärade fram genom åren och alla sina åldrar. Men en sak kan vi dock alla vara ense om - vi blir äldre vare sig vi vill eller inte, på gott och på ont.
Några kloka ord från erfarna människor som gått igenom just detta kommer här:
Några kloka ord från erfarna människor som gått igenom just detta kommer här:
- 40-årsåldern är den ålder då man börjar inse hur roligt det var att vara 20.
- Ungdomen ser framåt, ålderdomen ser bakåt och medelåldern ser trött ut.
- Det må vara sant att livet börjar vid 40, men det börjar också synas.
- Numera är det mycket lättare att ljuga om min ålder för oftast glömmer jag helt enkelt bort den.
- Du vet att du nått medelåldern när tyngdlyftning består i att bara stå upp.
- Du vet att du är medelålders när du ser fram emot en händelselös kväll.
måndag 19 september 2011
Tala med dina barn om döden
En del verkar vara rädda för det, rädda för rädslan det kan föra med sig, att barnet får mardrömmar på natten eller inte vågar somna för de tror att mamma och pappa ska dö.
Så då är det bäst att låta bli.
Inget kan vara mer fel. Det blir ett missriktat beskyddande.
För Tösen har döden blivit en del av hennes dagliga lek. Där är det alltid någon som dör. Jag tycker det är bra när döden blir en naturlig del av livet, eller leken, så tidigt. Då går det lättare att hantera sorgen när den väl kommer med full kraft.
Jag har fått komma med dödsbesked till mina barn tre gånger i deras liv. De vet vad döden är, vi har en klar uppfattning vad som händer efter döden också, som vi fört vidare till våra barn. Det har gett dem trygghet och en syn på döden som inte är skrämmande.
I dag var vi på begravning igen och sa farväl till en mycket god man som dog mitt uppe i livet. Han var en nära bekant som barnet lärt sig att tycka mycket om, som har gjort intryck på dom. De ville säga farväl.
Sorgen är stor, beskedet blev en chock, men de vet att detta kan hända vem som helst när som helst. Man kan aldrig vara förberedd, men talar man om det och gör det till en del av livet går sorgen att bära betydligt lättare – det bli inget trauma.
Det fina med barn är att de inte sitter och pratar om samma sak i timmar som vi vuxna kan göra. De är mer rakt på sak. De frågar en sak, leker en stund, kommer med en ny fråga igen innan de glatt springer iväg igen.
Barn behöver inga omskrivningar av döden – gått bort, fått frid, lämnat oss, somnat in. Folk dör, inget annat.
Dölj heller inte din egen sorg när du själv drabbas. Visa att också sörjandet hör till och inte är något man måste dölja – då tror barnet att det är en förbjuden känsla.
Från det att mina barn blivit tre år (helt individuellt dock) har jag ansett att de varit mogna nog för att tas med på begravning. Då är de medvetna om personen som är död, har en relation som de kommer att ha minnenfrån, de kan sitta stilla någorlunda och behöver inte leka sig igenom begravningsakten.
För mig är det viktigt att de är med. De ska få se kistan, ta på den, lägga sin blomma, se alla tårar, gråta så mycket de vill, växa som människor och bli en erfarenhet rikare.
Om de däremot vägrar att gå på begravning, är det givetvis också okej, men det har mina barn inte gjort.
Allt detta gäller givetvis också när ett husdjur dör hemma.
Vår trädgård är en djurkyrkogård. Det ligger några höns i ett hörn, några småfåglar i ett annat och katterna Pelles Felix gravar är märkt med ett kors, en sten, blommor och en lykta. Den graven vårdas ömt av Tösen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)









