Bröllop!

 

Det är svårt att ta in, är det verkligen sant? 

Är min äldste son gift? 

Långeman, som för bara ett år sedan gick i skolan 

och inte visste något om framtiden, 

som trodde han var en looser med dåliga betyg 

och inga möjligheter att få jobb.

Nu har han plötsligt arbete, eget hem, körkort 

och en helt fantastisk fru!

Livet är så fullt av överraskningar 

och spänning.

Man tror man har allt klart för sig, 

men så tar allting en sväng som man inte anat 

och ett nytt kapitel börjar.

Livet är underbart! 

I helgen som gick firade vi alltså bröllop. 

150+ gäster, kyrkan var full, 

solen sken och himlen var blå och bruden hade  

gröna converse under brudklänningen. 

Det var en riktig glädjedag.

Gästerna fick ta med något hembakat 

och så räckte det till alla som ville komma. 

Mingel och mys, kom när du vill gå när du vill. 

Ett perfekt koncept för ett stort bröllop utan kostnader.

Sex barn kvar, 

det bröllopskonceptet kommer hålla hela vägen!

15 år och störtkär

(Ett gammalt inlägg från förra bloggen

- var bara tvungen att få in det här.)

Långeman är kär. 15 år och djupt förälskad. Det är så rart.
I mobilen finns bara bilder på Henne och en massa ringsignaler av Hennes röst. Går det en dag utan att han fått träffa Henne, hålla om Henne, då är det en dålig dag. I somras var han borta två hela veckor utan Henne. Det var en svår tid.
Långeman har aldrig varit särskilt kelig. Inte ens när han var en liten tallevalle ville han hålla handen på promenader. Kramar och pussar var inget för honom. men med Henne är det något helt annat, då är allt tillåtet och härligt. Pussar, kramar, kel och mys.
Ibland får de vara ensamma hemma, bara Långeman och Hon. Han fixar allt – mat, fika, de går ut och går och bara rår om varandra. Ibland kan hon bli lite tjurig, har han sagt, men han har ett otroligt tålamod och förstår Henne så väl.
Jag är säker på att kärleken är besvarad. Det ser man på Hennes blick när Hon tittar på honom, hur Hon sträcker sina armar mot honom och grabbar tag i hans näsa och biter.
Ja så är det i alla fall nu. Vi får väl se hur det blir om ett par år, när förälskelsen har lagt sig och överseendets ögonlock har öppnat sig. Hon är ju trots allt bara ett år, det lilla Pyret. Men så länge syskonkärleken är som den är just nu är det underbart för mamsens hjärta.

Mina kära barn

Vi har haft kärleksbekymmer i familjen. Antagligen är de fler än vad jag vet - en del vill prata om det, men inte alla.
Lill-Mamma har fullt upp - ska hon fråga chans på 100-poängaren i klassen och hoppas på att han ska upptäcka henne. Eller ska hon nöja sig med killen i klassen under henne, som beundrar allt hon gör och ger henne små presenter?

Det är svårt att råda. Inte mer än att hon inte ska ha för bråttom. Vill inte att hon ska bli sårad vid så unga år, samtidigt vill jag inte att hon ska utnyttja en ung kille, som i sin tur gör allt för att få henne. Hon kan nog bli en riktigt hjärtkrossare med sitt sätt.
Livet är besvärligt när man är nio år.
De stora killarna låtsas som om detta bara är något man retar småsyskonen för, ingenting som drabbar en själv. Nej, nej Långeman har aldrig varit kär, bara i Loppan och har aldrig i sitt liv frågat chans på nån. Själv har jag dock fått helt annan information från annan ort.

Killen med kollen känner bara en oro att detta med flickvän är något man måste ha när man blir stor. En högst obehaglig tanke.
Grabben däremot är nog en riktigt flörtis, men har slutat att berätta nåt sedan han blivit retad av syskonen. Klok-Fian pratar ibland, men känner sig mest osäker på sina känslor. Och hon känner sig störd när nån kille får upp ögonen för henne. Men det är nog ett obehag som smickrar.
Och under tiden har Tösen bara lyssnat. Lyssnat och tagit till sig denna livets visdom. Nu har hon nämligen bestämt sig.
- Jag är kär, har hon nu berättat, högt och glatt. Och vi ska gifta oss.
- Men vet han om det då, frågade jag.
- Nää. Men han är min pojkvän.
Mycket spännande.

Nästa år börjar de skolan och kommer att gå i samma klass. Men jag har redan sett att det kan bädda för en del bataljer. Det finns nämligen en annan lillkille, som är galet förtjust i Tösen.
Med så många barn i samma familj behöver man inga dokusåpor på teve. Livet överträffar det mesta ändå.

Familjens egen Lotta

Lillmamman är en speciell liten dam. Det har hon alltid varit. Hon vill ta plats och synas och har sitt finger med i allt. Hon har ganska klart för sej hur allt ska vara, på gott och ont.

När hon var ett litet pyre kunde hon sitta med ett finger i näsa och tjurigt kommentera - Jag gillar ingenting. Jag gillar inte nån.

Likheterna med Lotta på Bråkmakargatan var tydliga. Och helst ville hon vara utklädd hela tiden.

På hennes första maskerad, då var hon tre år gammal, var hon straffånge.

Sedan övergick hon snabbt till prinsessa, vilket varade i flera år. Det var nu jag upptäckte att det var mej hon var lik. Jag var nog Törnrosa mellan 4 och 10 års ålder.

Hon kunde titta på en film för att så helt gå in i filmen att hon faktiskt trodde att hon var med. Hon fullkomligt flög fram över soffor och bord när hon var med i Disneys Peter Pan. Av ingenting kunde hon forma kläder som liknade de som prinsessorna hade på tv. Och ingen fick skratta medan hon höll på. Hur lätt var det, hon var ju helt sanslös.

När hon får ett uppdrag (Läs läxa) hon gillar tar hon det på stort allvar och sätter ribban högt. De skulle skriva en berättelse, nu i tvåan. Hon visste precis vad hon skulle skriva om - judeförföljelsen i Polen under andra världskriget, med det hemska slutet i Auschwitz. Sju kapitel skulle det bli. Det eller inget. Ganska avancerat för en 8-åring. Men hon fixade det.

På midsommarafton skulle hon ut och plocka sju sorters blommor. Jag sa att från och med att man plockar den första blomman får man inte yttra ett ord. Hon gick ut redan klockan sju på kvällen. Fyra gånger fick hon plocka en ny bukett eftersom hon inte kunde hålla tyst.

Vem hon drömde om? Molly Mus kompis Conny.

Ur arkivet 2007