Vi har haft kärleksbekymmer i familjen. Antagligen är de fler än vad jag vet - en del vill prata om det, men inte alla.
Lill-Mamma har fullt upp - ska hon fråga chans på 100-poängaren i klassen och hoppas på att han ska upptäcka henne. Eller ska hon nöja sig med killen i klassen under henne, som beundrar allt hon gör och ger henne små presenter?
Det är svårt att råda. Inte mer än att hon inte ska ha för bråttom. Vill inte att hon ska bli sårad vid så unga år, samtidigt vill jag inte att hon ska utnyttja en ung kille, som i sin tur gör allt för att få henne. Hon kan nog bli en riktigt hjärtkrossare med sitt sätt.
Livet är besvärligt när man är nio år.
De stora killarna låtsas som om detta bara är något man retar småsyskonen för, ingenting som drabbar en själv. Nej, nej Långeman har aldrig varit kär, bara i Loppan och har aldrig i sitt liv frågat chans på nån. Själv har jag dock fått helt annan information från annan ort.
Killen med kollen känner bara en oro att detta med flickvän är något man måste ha när man blir stor. En högst obehaglig tanke.
Grabben däremot är nog en riktigt flörtis, men har slutat att berätta nåt sedan han blivit retad av syskonen. Klok-Fian pratar ibland, men känner sig mest osäker på sina känslor. Och hon känner sig störd när nån kille får upp ögonen för henne. Men det är nog ett obehag som smickrar.
Och under tiden har Tösen bara lyssnat. Lyssnat och tagit till sig denna livets visdom. Nu har hon nämligen bestämt sig.
- Jag är kär, har hon nu berättat, högt och glatt. Och vi ska gifta oss.
- Men vet han om det då, frågade jag.
- Nää. Men han är min pojkvän.
Mycket spännande.
Nästa år börjar de skolan och kommer att gå i samma klass. Men jag har redan sett att det kan bädda för en del bataljer. Det finns nämligen en annan lillkille, som är galet förtjust i Tösen.
Med så många barn i samma familj behöver man inga dokusåpor på teve. Livet överträffar det mesta ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar