Förnöjsamhet är en bristvara

Från arkivet 2007

Snön kom tidigt i år. Här uppe i Gläntan är klimatet som i Jämtland. Växtzon 5 - ett par kilometer österut är det växtzon 1.

Här i skogarna kring Gläntan har det bott folk under en lång tid, men det har inte varit fint folk. Utsocknes, oönskade, resande, trollkonor, gårdfarihandlare, socialt missanpassade.

Fint folk bodde nedanför berget, där är jorden bördig och husen stora och vackra.

Här är det stenigt och magert och här har också vintern varit hårdare.

Tallskogarna här är full av gamla stengärdsgårdar, som går kors och tvärs. Uråldriga bevis på folks slit och vedermödor. Här och var har hembygdsföreningen satt upp skyltar vid olika stenrösen där det står vad platsen hette och vem som bodde där en gång.

För 150 år sedan bodde Göta-Lena här i skogen. Hade hon levt några århundraden tidigare hade hon säkert bränts på bål. Hon var duktig på läkekonst, örter och växter.

På en skylt står det Jordkula Axel Qvist. Alltså inte ens ett hus. I en annan jordkula bodde en man med sin kvinna, där de även födde ett barn.

Jag huttrade och frös när jag skottade snö i dag. Det var underbart att få gå in och ta en kopp kaffe med varma skrabbelucker till.

Vi klagar på att det är kallt, att vi måste elda varje dag, att nu är det dags att tvätta och städa igen. Oj, så många ungar, fy vad jobbigt. Vad tungt att bära hem all denna mjölk och vad jobbigt det är att gå upp klockan sju och sätta sig i bilen och fara till jobbet. Aj, nu har jag ont i huvudet igen, hu vad det är synd om mej.

Det gäller att ha lite perspektiv i livet.

Förnöjsamhet är en bristvara.