Ett torp här i skogen har stått tomt sedan början av 90-talet, uppskattningsvis. Ena väggen har kollapsat nu och köket håller på att rinna ut. Länge har Klok-Fian och jag tänkt att ta bilder på förfallet under rubriken ”En gång var detta någons stora dröm”.
I söndags när vi hade bstämt oss för detta blev vi väldigt förvånade. Någon hade klippt gräset, röjt i trädgården och börjat riva den ruttnande ytterväggen. Det kommer att bli i liv torpet igen! Vilken glädje!
Så vi gick in i skogen istället, till ett hus som lämnades 1947 och tog bilder på det som fanns kvar av det. Mossbeklätt och öde. Vid en sten låg några tomma flaskor. Kanske satt bonden Ragnar där och drack dessa beska droppar innan
han reste sig upp och lämnade sin gård.
Hade han glömt spannen på stengärdsgården med flit, tro?
Vi kunde ränka
ut var på gården han låtit djuren beta och var ladan hade stått. Husgrunden var dels av sten och dels gjuten. Lönnarna, varav ett av dem måste varit ett vårdträd, stod högt och ståtligt mitt i trädgården, och lyste upp den mörka granskogen med sina skiftande bladverk.
Förfallet är vackert och vemodigt. Man undrar vad som hänt. Varför bonden Ragnar var tvungen att lämna allt. Dog han? Flyttade han till Amerika? Hade han familj eller var han en enstöring i skogen?
Vad skulle han känna om han kunde återvända till sin gård i dag?
Ett hus förfaller fort. Det behöver årligen omsorg och vård. I år har vi målat färdigt vårt hus, som vi påbörjade för två år sen. Takrännor måste ses över och tömmas på löv och barr varje år, och ogräs och kottar måste rensas bort, annars tar skogen snabbt över.
Ja det funkar med hus ungefär som med oss människor. Utan vård och omsorg förfaller vi snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar