En del verkar vara rädda för det, rädda för rädslan det kan föra med sig, att barnet får mardrömmar på natten eller inte vågar somna för de tror att mamma och pappa ska dö.
Så då är det bäst att låta bli.
Inget kan vara mer fel. Det blir ett missriktat beskyddande.
För Tösen har döden blivit en del av hennes dagliga lek. Där är det alltid någon som dör. Jag tycker det är bra när döden blir en naturlig del av livet, eller leken, så tidigt. Då går det lättare att hantera sorgen när den väl kommer med full kraft.
Jag har fått komma med dödsbesked till mina barn tre gånger i deras liv. De vet vad döden är, vi har en klar uppfattning vad som händer efter döden också, som vi fört vidare till våra barn. Det har gett dem trygghet och en syn på döden som inte är skrämmande.
I dag var vi på begravning igen och sa farväl till en mycket god man som dog mitt uppe i livet. Han var en nära bekant som barnet lärt sig att tycka mycket om, som har gjort intryck på dom. De ville säga farväl.
Sorgen är stor, beskedet blev en chock, men de vet att detta kan hända vem som helst när som helst. Man kan aldrig vara förberedd, men talar man om det och gör det till en del av livet går sorgen att bära betydligt lättare – det bli inget trauma.
Det fina med barn är att de inte sitter och pratar om samma sak i timmar som vi vuxna kan göra. De är mer rakt på sak. De frågar en sak, leker en stund, kommer med en ny fråga igen innan de glatt springer iväg igen.
Barn behöver inga omskrivningar av döden – gått bort, fått frid, lämnat oss, somnat in. Folk dör, inget annat.
Dölj heller inte din egen sorg när du själv drabbas. Visa att också sörjandet hör till och inte är något man måste dölja – då tror barnet att det är en förbjuden känsla.
Från det att mina barn blivit tre år (helt individuellt dock) har jag ansett att de varit mogna nog för att tas med på begravning. Då är de medvetna om personen som är död, har en relation som de kommer att ha minnenfrån, de kan sitta stilla någorlunda och behöver inte leka sig igenom begravningsakten.
För mig är det viktigt att de är med. De ska få se kistan, ta på den, lägga sin blomma, se alla tårar, gråta så mycket de vill, växa som människor och bli en erfarenhet rikare.
Om de däremot vägrar att gå på begravning, är det givetvis också okej, men det har mina barn inte gjort.
Allt detta gäller givetvis också när ett husdjur dör hemma.
Vår trädgård är en djurkyrkogård. Det ligger några höns i ett hörn, några småfåglar i ett annat och katterna Pelles Felix gravar är märkt med ett kors, en sten, blommor och en lykta. Den graven vårdas ömt av Tösen.
