Samtidigt är jag tacksam över att det finns katter och djur som dör med jämna mellanrum. För att du inte ska missförstå det uttalandet så menar jag så här:
Det är bra att öva på sorg när man är barn, så man vet vad det handlar om när man blir äldre och man förlorar någon människa i sin närhet. Att barn tidigt får lära sig att döden är en del av livet. Att tidigt lära sig att livet inte är något man kan ta för givet. Att tidigt lära sig att ta vara på den tid man har, att se varje dag som en möjlighet att göra något meningsfullt och bra. Att tidigt lära sig att vi måste bry oss om varandra, för imorgon vet vi inte om vi finns till.
Vår vackra Tipsie frös väl om tassarna så hon gick in under bilen och satte tassarna på motorn. När vi ovetande om henne startade motorn var hennes ben i vägen för fläktremmen. Remmen hoppade av, en massa päls fastnade på den och Tipsie var spårlöst försvunnen i tre dygn. I går kväll dök hon upp igen, med brutet ben. Idag tog jag hennes till veterinären där hon fick en sömnspruta. Hon spann hela vägen in i döden.
Kvar finns hennes identiska syster Dolly som säkert kommer bli mycket ensam nu. Och Lilla Loppan som inte kan förstå varför Tipsie inte kunde bli frisk, men som ändå inte sörjer lika mycket som Tösen, som nu flytt till en kompis över eftermiddagen för att inte behöva tänka på det jobbiga och svåra. Vi blir många som sover i sängkammaren i natt, gissar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar