Du har fått en flicka!

Någon klappade mig på kinden.

- Hur mår du? Du har fått en flicka!

Jag orkade inte ens öppna ögonen, men jag orkade tänka "Tack gode Gud!" Det var allt jag orkade tänka, bara det, om och om igen.

Jag hade fått akut havandeskapsförgiftning. Blodtrycket hade blivit så högt att jag förlorat medvetandet, börjat krampa i hela kroppen, tuggat sönder tungan.

Tack gode Gud för sköterskor som vet exakt vad de ska göra - det tog dem tio minuter att ge mej kramplösande medicin, larma förlossningen, ta mej ut ur rummet, ner i hissen och in på operationsbordet, ge mig narkos, öppna mig och ta ut ett litet kryp på 1120 gram.

Tack gode Gud att jag var på sjukhuset och inte hemma, att mina barn slapp se mej ligga i kramper, men blodet rinnande från munnen. Hade jag överlevt om detta hänt hemma? Hade pyret överlevt? Och om vi överlevt - vilka skador hade vi fått? Tack gode Gud.

Papsen kom mitt i natten. Han gick först till mej. Han blev rädd när han såg mig, blodet var kvar runt munnen, jag såg eländig ut. Sedan gick han till Pyret, som kämpade för sitt liv. Det var så jobbigt att andas, så tungt. Men de gav honom hopp - det var ju en flicka!

Jag låg i ett mörkt rum utan fönster med ständig övervakning. Blodtrycket togs varje timme av en maskin. En annan maskin skulle räkna mina andetag - den funkade inte utan började pipa i ett. De fick koppla bort den och räkna andetagen manuellt. Vaknade flera gånger av att någon stod brevid och räknade.

Jag kunde inte röra mej, det gjorde för ont. Vaknade somnade, vaknade och somnade i 30 timmar. Minns att en läkare kom ner och berättade om hela förloppet med Pyret, minns hans profil där i mörkret, men omöjligt allt han sa. Minns en sköterska som sa att hon tog hand om Pyret och att hon var en mörkhårig skönhet, Pyret alltså. Minns många som kom och gick, men inga detaljer. Bara såå trött. Blodtrycket var fortfarande högt.

Torsdag morgon skulle jag försöka resa mej. Försökte, gav upp. Provade igen några timmar senare och med lite hjälp så gick det. Så småningom kunde jag till och med duscha. Så körde de upp mig till BB, till ett rum med fönster. Och sedan på eftermiddagen körde de in min säng till Pyrets kuvös.

Min lilla, lilla flicka. Så liten, så oerhört bräcklig och så tungt det var att andas. Hur kunde man vara så liten och ändå orka så mycket?

Bara ett litet skelett, med skrynkligt skinn på.

Du arma lilla barn. Varför skulle du behöva lida så?

Skulle hon överleva, skulle hon bli handikappad? Skulle hon nånsin komma ikapp? Hur länge skulle hon behöva ligga där?

Jag grät över henne, över att hon behövde börja sitt liv alldeles för tidigt. Men min hjärna orkade inte tänka längre än så. Den orkade inte ens oroa sig för morgondagen.