Havandeskapsförgiftning

Från arkivet juli 2007

Lilla Pyret har fyllt 1 år.

Ett helt år har gått. Och egentligen är hon bara 9,5 månad.

Mamsens lilla gulleflicka.

Då, en vecka in i juli förra året mådde jag pyton. Men jag trodde det skulle vara så. Så här efteråt är jag oerhört tacksam att mina ben plötsligt svullnade upp en varm dag på stranden. Svullnaden gick aldrig ner, som det gör när det är vatten i benen. Och efter tre dagar ringde jag till mödravården för att få lite råd om vad jag skulle göra. Kom hit sa hon och jag tyckte nog att det var lite överdrivet.

Men det visade sig att blodtrycket var en aning högt. Inte extremt, men en aning. Ny tid på torsdan. Trycket var ytterligare lite högre, men benen såg nu ganska bra ut. Skulle samla in en dunk urin till på fredan och lämna in, sedan vidare till stora sjukhuset följande måndag. Usch va jobbgt. Men det var marknad i stan och jag ville gärna gå även om jag blivit ordinerad vila. Äh! Skit samma. Jag gick på markanden två gånger den helgen.

På måndan packade jag inte med mej något inför sjukhusbesöket fem mil bort. Förväntade mej att bli hemsskickad direkt. Det brukar de göra med mej, se. Trycket såg riktigt bra ut i mina ögon. Urinet var det lite bakterier, men inte mycket. Men man ville ta det säkra före det osäkra och hålla mej kvar "ett par dagar". Och jag hade inte ens tandborste med mej. Suck.

Jo, huvudet dunkade. Och jag var trött. Men är det inte så en graviditet ska vara? Så brukar det ju alltid vara. Det var ju ändå sjunde barnet - jag kunde det här. Och barnmorskan hade ju sagt att havandeskapsförgiftning inte var aktuellt för mej - jag tillhörde ingen av alla de kategorierna som drabbas av det. Ändå, var det tydligen det jag just hade. Varför?

De tog blodtrycket varannan timme. Det var mer eller mindre stabilt. Huvudvärken också. Inga värktabletter hjälpte. Fick tandborste, kam och mysig sjukhuspyjamas. Brukar trivas på BB. Men att gå där med stor mage och utan bebis är trist. Men det var lika bra det, för jag hade nog inte orkat ta hand om en bebbe nu.

Nästa dag kom Papsen och tjejerna med kläder och necessär. Jag fick teckningar och presenter av tjejerna, som längtade efter mamsen. Gullungar. Men det var skönt att de gick sen. Var sååå trött.

"Ett par dagar" var det sagt på måndagen. På tisdagen blev det "tre-fyra dagar".

Kvällssköterska tittade till mej och konstaterade att allt var ok. Tittade på tv. Huvudvärken började tillta. Tog en dusch. Huvudet började dunka. Ville fortsätta se på tv för att få tiden att gå, men fick stänga av strax efter 21 och ringa på hjälp. Huvudet höll på att sprängas.

- Jag får hjärnblödning snart, sa jag.

Det måste vara så det känns innan blodkärlen sprängs i bitar.

De tog trycket, flera gånger efter varandra. De sa:

- 220/114!

Det var det sista jag hörde. Sedan försvann jag bort i ett mörker.

Du har fått en flicka!

Någon klappade mig på kinden.

- Hur mår du? Du har fått en flicka!

Jag orkade inte ens öppna ögonen, men jag orkade tänka "Tack gode Gud!" Det var allt jag orkade tänka, bara det, om och om igen.

Jag hade fått akut havandeskapsförgiftning. Blodtrycket hade blivit så högt att jag förlorat medvetandet, börjat krampa i hela kroppen, tuggat sönder tungan.

Tack gode Gud för sköterskor som vet exakt vad de ska göra - det tog dem tio minuter att ge mej kramplösande medicin, larma förlossningen, ta mej ut ur rummet, ner i hissen och in på operationsbordet, ge mig narkos, öppna mig och ta ut ett litet kryp på 1120 gram.

Tack gode Gud att jag var på sjukhuset och inte hemma, att mina barn slapp se mej ligga i kramper, men blodet rinnande från munnen. Hade jag överlevt om detta hänt hemma? Hade pyret överlevt? Och om vi överlevt - vilka skador hade vi fått? Tack gode Gud.

Papsen kom mitt i natten. Han gick först till mej. Han blev rädd när han såg mig, blodet var kvar runt munnen, jag såg eländig ut. Sedan gick han till Pyret, som kämpade för sitt liv. Det var så jobbigt att andas, så tungt. Men de gav honom hopp - det var ju en flicka!

Jag låg i ett mörkt rum utan fönster med ständig övervakning. Blodtrycket togs varje timme av en maskin. En annan maskin skulle räkna mina andetag - den funkade inte utan började pipa i ett. De fick koppla bort den och räkna andetagen manuellt. Vaknade flera gånger av att någon stod brevid och räknade.

Jag kunde inte röra mej, det gjorde för ont. Vaknade somnade, vaknade och somnade i 30 timmar. Minns att en läkare kom ner och berättade om hela förloppet med Pyret, minns hans profil där i mörkret, men omöjligt allt han sa. Minns en sköterska som sa att hon tog hand om Pyret och att hon var en mörkhårig skönhet, Pyret alltså. Minns många som kom och gick, men inga detaljer. Bara såå trött. Blodtrycket var fortfarande högt.

Torsdag morgon skulle jag försöka resa mej. Försökte, gav upp. Provade igen några timmar senare och med lite hjälp så gick det. Så småningom kunde jag till och med duscha. Så körde de upp mig till BB, till ett rum med fönster. Och sedan på eftermiddagen körde de in min säng till Pyrets kuvös.

Min lilla, lilla flicka. Så liten, så oerhört bräcklig och så tungt det var att andas. Hur kunde man vara så liten och ändå orka så mycket?

Bara ett litet skelett, med skrynkligt skinn på.

Du arma lilla barn. Varför skulle du behöva lida så?

Skulle hon överleva, skulle hon bli handikappad? Skulle hon nånsin komma ikapp? Hur länge skulle hon behöva ligga där?

Jag grät över henne, över att hon behövde börja sitt liv alldeles för tidigt. Men min hjärna orkade inte tänka längre än så. Den orkade inte ens oroa sig för morgondagen.

Elva veckor för tidigt född

Pyret var elva veckor för tidigt född. Född i veckan 28+6. Det är mycket för tidigt, men det finns de som fötts mycket tidigare än så.

Den lille pojken i kuvösen brevid var mindre än Pyret och eftersom han var pojke fick han kämpa mycket mer. Han fick köras till det fina barnsjukhuset med specialister i fem veckor för att överleva. Så kämpigt hade inte Pyret.

Egentligen hade vi en underbar tid på neonatalavdelningen. Det var sommar och inga andra barn verkade vilja födas för tidigt just då, så vi hade hela personalen för oss själva i tre veckors tid. Det var bara ett spa som fattades. Jag fick älta ut min ångest och mina tankar om och om igen för alla och envar, för alla hade tid för oss. Jag fick nästan alla mina frågor besvarade under denna tid utom en fråga - varför drabbades jag?

Jag fick till och med ha mina andra barn sovande på avdelningen och de hade tid för dem också. Jag fick koppla av och stressa av mer än vad jag någonsin kunnat göra efter någon annan förlossning och det var underbart.

Och framför allt fick jag tid att lära känna mitt lilla pyre och lära mej sköta om en så ynklig lite varelse av bara skinn och ben. Hennes arm var lika tunn som mitt pekfinger. Hennes vad lika smal som min tumme. Hennes blöjor, som var mindre än ett trosskydd, var för stora för henne. Ändå hade hon allt - naglar, ögonfransar, allt var perfekt och komplett, men minimalt.

Pyret växte och fick hull, blev medveten om att det fanns saker att titta på och lyssna på. Man kunde suga på saker och smaka på saker. Det vara bara lite svårt att göra två saker samtidigt. Som äta och andas samtidigt.

Hon fick egntligen inga bakslag - inga infektioner eller sjukdomar, allt gick bara framåt. Efter fyra veckor kom hon ut ur kuvösen och fick på sej riktiga kläder och ligga i riktig säng. Det var märkvärdigt. Men hon fick behålla sladdar och sond.

Tre veckor senare fick vi ta med henne hem, då kom sköterskorna hem till oss istället - så ofta vi ville. När hon skrevs ut, tolv veckor efter födseln, en vecka efter beräknad förlossning, drog vi sonden förgott. Nu var hon en vanlig baby på 2,5 kilo och världens goaste och underbaraste lilla Pyre - hela familjens älskling.

Jag är så tacksam för alla resurser som satsades på mitt ynkliga lilla Pyre. Hon måste ha kostat åtskilliga 100 000-lappar. För första gången i livet kändes det rätt okej att betala skatt - det är värt det nu när man fått perspektiv på läget.

Familjens egen Lotta

Lillmamman är en speciell liten dam. Det har hon alltid varit. Hon vill ta plats och synas och har sitt finger med i allt. Hon har ganska klart för sej hur allt ska vara, på gott och ont.

När hon var ett litet pyre kunde hon sitta med ett finger i näsa och tjurigt kommentera - Jag gillar ingenting. Jag gillar inte nån.

Likheterna med Lotta på Bråkmakargatan var tydliga. Och helst ville hon vara utklädd hela tiden.

På hennes första maskerad, då var hon tre år gammal, var hon straffånge.

Sedan övergick hon snabbt till prinsessa, vilket varade i flera år. Det var nu jag upptäckte att det var mej hon var lik. Jag var nog Törnrosa mellan 4 och 10 års ålder.

Hon kunde titta på en film för att så helt gå in i filmen att hon faktiskt trodde att hon var med. Hon fullkomligt flög fram över soffor och bord när hon var med i Disneys Peter Pan. Av ingenting kunde hon forma kläder som liknade de som prinsessorna hade på tv. Och ingen fick skratta medan hon höll på. Hur lätt var det, hon var ju helt sanslös.

När hon får ett uppdrag (Läs läxa) hon gillar tar hon det på stort allvar och sätter ribban högt. De skulle skriva en berättelse, nu i tvåan. Hon visste precis vad hon skulle skriva om - judeförföljelsen i Polen under andra världskriget, med det hemska slutet i Auschwitz. Sju kapitel skulle det bli. Det eller inget. Ganska avancerat för en 8-åring. Men hon fixade det.

På midsommarafton skulle hon ut och plocka sju sorters blommor. Jag sa att från och med att man plockar den första blomman får man inte yttra ett ord. Hon gick ut redan klockan sju på kvällen. Fyra gånger fick hon plocka en ny bukett eftersom hon inte kunde hålla tyst.

Vem hon drömde om? Molly Mus kompis Conny.

Ur arkivet 2007