Jag minns när han var nyfödd och jag satt med honom i min famn och kunde inte ta ögonen från detta vackra barn med mörkt hår och blå ögon. Jag njöt av varje sekund men samtidigt började jag sörja över att han skulle bli stor en dag, växa upp, få finnar och skägg på den där duvmjuka baby-hyn. Jag tyckte det skulle bli förfärligt.
Tja, nu är vi där. Långeman har helskägg varannan vecka men finnarna börjar avta. Han håller på att ta körkort, ska jobba hela långa sommaren och bo ensam i en lägenhet mesta tiden. I vintern drar han utomlands.
Och detta känns inte alls förfärligt.
Jag har ju haft 19 år på mig att vänja mig vid denna tanke så nu när vi är framme är vi fullt redo och allting känns rent av spännade och roligt.
Det är väl det som är så bra och finurligt uträknat med det här med tid och väntan. Ibland behöver vi mycket tid för att vänja oss vid en tanke. En mamma behöver nio månader på sig för att förbereda sig för ett nytt barn. Om barnet skulle komma samma dag som vi fick veta att vi var gravida skulle säkert abortantalet i Sverige stiga med 99 procent. Men om allting får ta sin tid och vi lär oss att växa in i en situation då blir allting bra och vi får mogna in i en nytt skede av livet.
Vad lär vi oss av detta?
Att ta det lugnt, låta tiden ha sin gång, sluta oroa sig och sörja i förväg och istället njuta av livets alla skeden. Vi har ett liv och det ska vi göra det bästa av.
Liv livet levande!
.jpg)
.gif)
.jpg)
.jpg)