Kiss- och bajsåldern

Lilla Loppan är väl som fyraåringar är mest. Men som nummer sju i raden av barn börjar man nog bli lite trött på en viss del av den här perioden i livet. Kan du gissa vad jag pratar om – jo den beryktade Kiss- och bajsåldern.

Ack ja. Allting kretsar kring detta just nu. När vi var på biblioteket för några veckor sedan plockade jag upp en bok som jag genast la tillbaka på ett dolt ställe. Den föreställde en stor glad och ful kanin med stora tänder och boken hette…ja, just det, Bajs. Men kan du tro, två minuter senare fick Loppan tag på den och sa direkt:

- Den här boken vill jag ha.

Och då visste hon inte ens vad den hette.

Och när hon väl fick höra sagen blev hon generat, glatt förtjust.

Häromkvällen kunde hon inte somna. Sprang upp och ner ur sängen, ut och in i rummet, med alla möjliga ursäkter och förklaringar och önskemål. Till slut kom hon på.

- Jag måste bajsa.

In på toa, där hon började pyssla med lite av varje, tills storasyster kom in och undrade vad hon höll på med.

- Jag måste bajsa, ju.

- Men gör det då!

Och så satte hon sig på toan och började pressa på. Inget kom. Hon tog i och tog i, men utan resultat. Till slut började hon bli irriterad på att toabesöket verkade bli lönlöst och utbrister stönande:

- KOM IGEN NU DÅ DIN BAJSFEGIS!

Men han kom inte ut. Och Loppan fick lägga sig och invänta Bejsfegisen till nästa dag.

Ålderstecken

En del  folk går igenom ålderskriser, andra går obesvärade fram genom åren och alla sina åldrar. Men en sak kan vi dock alla vara ense om - vi blir äldre vare sig vi vill eller inte, på gott och på ont.
Några kloka ord från erfarna människor som gått igenom just detta kommer här:

• 40-årsåldern är den ålder då man börjar inse hur roligt det var att vara 20.
• Ungdomen ser framåt, ålderdomen ser bakåt och medelåldern ser trött ut.
• Det må vara sant att livet börjar vid 40, men det börjar också synas.
• Numera är det mycket lättare att ljuga om min ålder för oftast glömmer jag helt enkelt bort den.
• Du vet att du nått medelåldern när tyngdlyftning består i att bara stå upp.
• Du vet att du är medelålders när du ser fram emot en händelselös kväll.

Tala med dina barn om döden

En del verkar vara rädda för det, rädda för rädslan det kan föra med sig, att barnet får mardrömmar på natten eller inte vågar somna för de tror att mamma och pappa ska dö.

Så då är det bäst att låta bli.

Inget kan vara mer fel. Det blir ett missriktat beskyddande.

För Tösen har döden blivit en del av hennes dagliga lek. Där är det alltid någon som dör. Jag tycker det är bra när döden blir en naturlig del av livet, eller leken, så tidigt. Då går det lättare att hantera sorgen när den väl kommer med full kraft.

Jag har fått komma med dödsbesked till mina barn tre gånger i deras liv. De vet vad döden är, vi har en klar uppfattning vad som händer efter döden också, som vi fört vidare till våra barn. Det har gett dem trygghet och en syn på döden som inte är skrämmande.

I dag var vi på begravning igen och sa farväl till en mycket god man som dog mitt uppe i livet. Han var en nära bekant som barnet lärt sig att tycka mycket om, som har gjort intryck på dom. De ville säga farväl.

Sorgen är stor, beskedet blev en chock, men de vet att detta kan hända vem som helst när som helst. Man kan aldrig vara förberedd, men talar man om det och gör det till en del av livet går sorgen att bära betydligt lättare – det bli inget trauma.

Det fina med barn är att de inte sitter och pratar om samma sak i timmar som vi vuxna kan göra. De är mer rakt på sak. De frågar en sak, leker en stund, kommer med en ny fråga igen innan de glatt springer iväg igen.

Barn behöver inga omskrivningar av döden – gått bort, fått frid, lämnat oss, somnat in. Folk dör, inget annat.

Dölj heller inte din egen sorg när du själv drabbas. Visa att också sörjandet hör till och inte är något man måste dölja – då tror barnet att det är en förbjuden känsla.

Från det att mina barn blivit tre år (helt individuellt dock) har jag ansett att de varit mogna nog för att tas med på begravning. Då är de medvetna om personen som är död, har en relation som de kommer att ha minnenfrån, de kan sitta stilla någorlunda och behöver inte leka sig igenom begravningsakten.

För mig är det viktigt att de är med. De ska få se kistan, ta på den, lägga sin blomma, se alla tårar, gråta så mycket de vill,  växa som människor och bli en erfarenhet rikare.

Om de däremot vägrar att gå på begravning, är det givetvis också okej, men det har mina barn inte gjort.

Allt detta gäller givetvis också när ett husdjur dör hemma.

Vår trädgård är en djurkyrkogård. Det ligger några höns i ett hörn, några småfåglar i ett annat och katterna Pelles Felix gravar är märkt med ett kors, en sten, blommor och en lykta. Den graven vårdas ömt av Tösen.

Ser du tjuven med de lysande ögonen?

Så här vackra äpplen kom det i år på våra små fruktträd. I flera år har vi väntat, men i år fick vi lön för mödan.

Är inte helt klar över sorterna, bara att de ännu inte var mogna när tjuven kom en tidig septembermorgon.

Medan vi i allsköns ro satt och drack vårt morgonthé kom älgen, en ung tjur, och knep vartenda äpple som fanns att finna och skalade dessutom av trädet på löv.

Inte ens värt att ta bild på slutresultatet.

Nu får vi vänta ett helt år till. Suck.

Så här såg han ut, busen.

Sköna höst

Fann lite vackra höstbilder från mitt arkiv. Vad vedmodigt det blev -
vår vackra katt Prissie är försvunnen sedan över en månad och är troligen borta för alltid. Den tjusige tuppen togs av räven och charmören Nino, den tyska spetsen, bor
troligen i Västra Frölunda nu - vi tror han har det bra.

Hösten är skön, men det gäller bara att ta sig tid för den och göra den lite lagom eftertänksamt och stilla.

Betrakta den och se när allting sakta lägger sig till ro och börjar slumra.

Njut medan det är tid - snart börjar snöskottningen.

Det här sommarbygget kan nog se ganska härlig ut under ett vintertäcke.

Nattens fångst

ligger på verandan.

Medan jägaren ligger

och tar igen sig utanför farstukvisten.

Ett blogginspirerat höststilleben vid ytterdörren.

Vackert förfall

Ett torp här i skogen har stått tomt sedan början av 90-talet, uppskattningsvis. Ena väggen har kollapsat nu och köket håller på att rinna ut. Länge har Klok-Fian och jag tänkt att ta bilder på förfallet under rubriken ”En gång var detta någons stora dröm”.

I söndags när vi hade bstämt oss för detta blev vi väldigt förvånade. Någon hade klippt gräset, röjt i trädgården och börjat riva den ruttnande ytterväggen. Det kommer att bli i liv torpet igen! Vilken glädje!

Så vi gick in i skogen istället, till ett hus som lämnades 1947 och tog bilder på det som fanns kvar av det. Mossbeklätt och öde. Vid en sten låg några tomma flaskor. Kanske satt bonden Ragnar där och drack dessa beska droppar innan

han reste sig upp och lämnade sin gård.

Hade han glömt spannen på stengärdsgården med flit, tro?

Vi kunde ränka

ut var på gården han låtit djuren beta och var ladan hade stått. Husgrunden var dels av sten och dels gjuten. Lönnarna, varav ett av dem måste varit ett vårdträd, stod högt och ståtligt mitt i trädgården, och lyste upp den mörka granskogen med sina skiftande bladverk.

Förfallet är vackert och vemodigt. Man undrar vad som hänt. Varför bonden Ragnar var tvungen att lämna allt. Dog han? Flyttade han till Amerika? Hade han familj eller var han en enstöring i skogen?

Vad skulle han känna om han kunde återvända till sin gård i dag?

Ett hus förfaller fort. Det behöver årligen omsorg och vård. I år har vi målat färdigt vårt hus, som vi påbörjade för två år sen. Takrännor måste ses över och tömmas på löv och barr varje år, och ogräs och kottar måste rensas bort, annars tar skogen snabbt över.

Ja det funkar med hus ungefär som med oss människor. Utan vård och omsorg förfaller vi snabbt.

Ännu en ljuvlig höst...

Förr hatade jag hösten. Det kanske berodde på att man var tvungen att gå i skolan då, att ledighet och värme och annat kul var över. Idag är det inte så. Tror det gick över när vi flyttade ut på landet. Nu är hösten en underbar tid, en lugn tid, då man kan njuta av naturen och göra saker i sin egen takt, baka, torka svamp, tända ljus, mysa vid en brasa.
I går tog vi en promenad till ett av våra trattis-ställen. De såg ut att ha väntat på oss.