Det är en stor dag i Gläntan idag. Långeman fyller 20 år. Och därmed firar jag mammajubileum. Var har alla åren tagit vägen? Det har hänt så mycket sedan dess, ändå är det som det var i förra veckan som vi ringde till BB och undrade vad det där molandet i magen var för nåt. Det kunde väl inte vara en värkar eller?
- Nej antagligen inte, gå och lägg dig och sov du, fick jag till svar.
Så jag gick och la mig. Sedan kände jag som en ballong som sprack inuti mig och så blev sängen dyblöt. Jag gick ut till badrummet och där blev jag kvar, liggande bredvid toaletten, totalt däckad av kraftiga krystvärkar.
Den något osäkre Papsen ringde till BB igen och berätta vad som hänt och då sa de att det var bäst att ringa ambulans. De kom efter 10 minuter. Ytterligare tio minuter så var vi i en förlossningssal och 18 minuter senare var han ute. 2.9 kg och 49 cm. Mörkhårig, lätt punkig frisyr, konstiga små smala fötter som låg upp längs med anklarna och alldeles ljuvlig. Ja, den vackraste man kunde föreställa sig.
Själv var jag uppe på benen efter någon timme bara, till svärmors fasa - på hennes tid skulle man ligga i minst en vecka. Och mormor och morfar var de första som kom på besök, klockan fem på morgonen.
Första barnet är verkligen märkvärdigt, inte bara för föräldrar och mor- och farföräldrar men för hela bekantskapskretsen och släkten. Detta avtog markant efter några barn märkte vi. Från att ha fått en massa vänliga erbjudande om barnvakt vid en tid i livet då man faktiskt inte behövde så mycket hjälp till inga erbjudande alls ett antal år senare då man verkligen hade behövt alla hjälp man kunde få. Ja det är väl så vi människor fungerar i vår själviskhet. Vi hjälper gärna till så länge det är mysigt, behagligt och trevligt, men när det handlar om en verklig insats, då drar vi gärna öronen åt oss.
Hoppsan det där lät nästan bittert! Det var inte meningen. Och idag finns det över huvud taget ingen anledning att se tillbaka på det mindre roliga, utan bara på allt det underbara, fantastiska, roliga, lärorika och berikande som det är att få vara mamma till en stor underbar barnaskara.
Grattis till Långeman också. Inte bara till de 20 åren, men också till körkortet som han tog i förra veckan, till lägenheten som han får nyckel till i nästa veckan, till ljuvliga fästmön och till det stundande bröllopet i april. Det känns verkligen som det är Långemans år i år!
