Efter 21 års äktenskap, 7 barn, 5 olika bostäder, 15 olika jobb, 16 olika bilar, 127 födelsedagar, 21 katter, 1 hund, 6 kaniner, 2 hästar, ett 50-tal höns.
Genom ombyggnader, tillbyggnader och nybyggnader, julmiddagar, påskmiddagar, en studentfest, grillmiddagar och en rad fattigmansmiddagar, en oändlig massa fikastunder framför tv:n, frukostar i sängen och i köket.
Efter en mängd utflykter, baddagar, picknickar och shoppingsturer.
Genom orostider då räkningarna var mer än lönen, då Gudrun slog ut elen i sex dagar, och Per i fyra dagar.
Genom magsjuka, migrän, vattenkoppor, öroninflammationer och nattvak.
Genom väntan på att han skulle komma hem från långa arbetsresor.
Genom svåra sorger och stora förluster, genom enorm glädje och stora gåvor, genom relationer som brustit och nya som växt sig starka.
Genom slitningar, prövningar och besvär och genom en oövervinnerlig kärlek som hållit i alla dessa år, ska vi äntligen, ÄNTLIGEN! få återvända till platsen där vi möttes den 15 juni 1990, för att fira vår 21-åriga bröllopsdag.
Tillbaka till oasen i öknen, till den grönskande vildmarken, till vattenfallen i dalgången, där kärleken tändes och romantiken flödade. Där vi sov under stjärnorna och drömde: om familj med många barn, om hus, om lycka och trygghet.
Och nu, nu äntligen kan vi åka.
Och vi har redan konstaterat att alla våra drömmar slog in.
Du som känner igen platsen och kanske till och med har varit där, får ge en vink till mig!
